Boken börjar med att huvudpersonen Emira Tucker är på parday som brukligt en lördag, när familjen Chamberlain, vars barn hon brukar sitta barnvakt åt ringer henne och ber henne ställa upp i en nödsituation. Emira förklarar att hon är lite tipsay och absolut inte klädd för ett barnvaktsuppdrag, men familjen säger att det är lugnt och lovar att betala dubbelt så mycket. Så.... Emira, student i tjugofemårsåldern med knagglig ekonomi ställer upp. Treårige Briar är hennes favoritminimänniska och hon vet hur man underhåller henne: tar med henne till affären för att titta på nötter och lukta på te. Så det är precis vad Emira i sällskap av en kompis från festen gör i godan ro, tills en tant bestämmer sig för att uppmärksamma säkerhetsvakten om att hon är orolig för att Briar skulle ha fallit offer för en liten kidnappning. Jag menar, hela situationen ser ju väldigt misstänkt ut: två svarta kvinnor i tjugoårsåldern iklädda sina parday-outfits som dansar med en vit treåring. Hur känner de varandra egentligen? Situationen blir obehaglig och Emira vägras lämna affären utan blir tvungen till att ringa Mr Chamberlain som får komma och intyga att allt är ok. En snubbe filmar händelsen, som man ju gör nuförtiden, och föreslår att Emira ska lägga ut det på sociala medier, något som hon inte är intresserad av. Hon vill mest bara gå vidare och försöka få ordning på sitt liv. Hennes kompisar börjar skaffa vuxenjobb, förlova sig och flytta ut från sina studentcribs och Emira är kvar på hennes föräldrars sjukförsäkring och försörjer sig som timavlönad barnvakt. Men, medan Emira känner viss press från vänner och familj och försöker fundera ut vad hon vill göra med sitt liv hamnar hon mittemellan när två personer som har ett mindre trevligt gemensamt förflutet träffas igen...
Such a fun age är en stundtals lite smårolig bok om dagens Amärrka med privilegium, rasism och milennials som får fyra obekväma Thanksgivingmiddagar av fem.
Kommentarer
Skicka en kommentar