¡Caramba! säger dom aldrig av Herman Lindqvist

... är en samling kåserier om författarens iakttagelser som utrikeskorrespondent. I den här samlingen är Spanien i fokus, men andra halvan av boken har även inslag av författarens tid på andra ställen. När jag fann det här guldkornet på en bokbytarhylla och såg titeln blev jag mest intresserad av att läsa om Spanien, men bue, det var intressant att läsa lite om andra kulturer också. 
Med underfundig humor och imponerande träffsäkerhet skriver Lindqvist om (framför allt) spanjorers och svenskars egenheter. Boken skrevs 1990 så vissa saker kanske inte är lika extrema längre; jag tror inte att det är så vanligt att se någon som kör en tankbil på Barajas med en cigg dinglande ur munnen (även om rökförbudet fortfarande inte respekteras helt hundra) och spanska män har säkerligen blivit bättre på att hjälpa till med hushållssysslorna men mycket av det som omnämns känns fortfarande igen, som till exempel svenskar som åker på chartersemester för dricka svenskt bryggkaffe, läsa svenska kvällstidningar och låta ungarna bli underhållna av svenska lekledare. 
Fyra matadorer av fem. 
Jag är dock besviken på bristen på korrekturläsning eller eventuellt konsulterande av ordbok. När Lindqvist skriver om det fula ordet "cono" i kåseriet som även har gett boken dess titel tänkte jag att bokstaven ñ kanske inte fanns på hans skrivmaskin, tills jag läste orden mañana och señor. Att skriva hacerce el sueco och buracho är även det lite slappt. Rätt ska vara rätt. 

Kommentarer