Jag läste den här boken för andra gången i år, nu när det börjar bli dags att återgå till klassrummet. ... och den var minst lika bra som jag minns den från när jag läste den första gången i feberdimman som en pärs kallad covid-19 orsakade.
Mannerheim skriver om lärarens hantverk som egentligen inte borde vara så komplicerat; läraren föreläser om sitt ämne, eleverna antecknar och läser sedan på det de har blivit undervisade om för att sedan göra ett prov som de får poäng på.
Det är väl inget konstigt? tänker du, reader. Det låter som att publicera en bok för snickare om hur man snickrar.
Problemet är att det under de senaste åren har blivit fult att undervisa på det här sättet, eller att ens undervisa. Läraryrket går ut på så mycket mer nuförtiden; handleda, uppfostra, individanpassa, medla i konflikter, låna ut pingisrack... det finns ingen början eller slut på det här uppdraget. Eller jo förresten. Vid korvstoppning, förmedlingspedagogik, katederundervisning. Naj, naj, naj. Där slutar det. Lille Kalle och Lisa måste ju lära sig att tänka själva och bli kreativa små entreprenöriella individer som blir attraktiva på arbetsmarknaden. 2000-talet efterfrågar nya färdigheter! (Att var och varannan unge inte kan läsa ordentligt när de går ut skolan eller författa sig begripligt är en annan historia...) Det är bättre att skicka ut dem på the world wide web och låta dem själva upptäcka saker. Det lär dem dessutom källkritik. Jag vet, ty jag har läst gymnasiearbeten som diskuterar om huruvida "Google" är en pålitlig källa. Och vänta lite nu, ska man undervisa en hel klass på samma sätt? Det går ju inte! Du har ju att göra med 32 unika små snöflingor som alla lär sig på olika sätt! Månstråle vill hellre lyssna på boken, Anakin vill se den framförd av ett gäng mimartister och Pocahontas behöver skrivstöd. Av dig. Dessutom är poängprov fult. Man kan ju visa upp sitt kunnande på så många olika sätt; en podd, en pjäs, en väggmålning... Endast fantasin sätter gränser. Och vad gäller bedömning är det mycket bättre med matriser som förklarar nästa steg i lärandet. Skit samma om ungarna inte har någon aning om vem Selma Lagerlöf var så länge de vet att man för ett A ska kunna skriva olika slags texter med god språklig variation, väl fungerande struktur och innehåll samt god anpassning till texttyp, syfte, mottagare och sammanhang samt läsa skönlitteratur och sakprosatexter med mycket gott flyt och visar mycket god läsförståelse. Se för övrigt Jesper Rönndahl försöka förstå vad som menas med gott flyt till skillnad från relativt gott flyt i serien Vem mördade skolan? Det kan förresten vara lite knepigt att förstå vad som menas med samtliga dessa av Skolverket påhittade värdeord så det kan vara bra att lägga två eller tre lektionspass på att tillsammans med ett gäng tonåringar försöka begripa vad dessa betyder så att eleverna kan ge sig ut på den där snitslade banan till ett A. ... och om någon elev skulle gå vilse är det såklart lärarens fel. Alla elever har förmågan, möjligheten men framför allt rätten att nå ett A om läraren vill.
Så reader, ser du det absurda i detta? Då kommer Mannerheims bok vara som en ljuvligt fläktande bris efter en dag av tryckande hetta, som en grillbuffé efter en vecka med linssoppa, som... Nä, jag kommer inte på fler liknelser men förhoppningsvis fattar du att den är en välsignelse.
Konsten att undervisa består av ett gäng handfasta tips på hur du skapar dig en drägligare tillvaro i ditt lärarliv, gör ungarna mindre förvirrade och ser till så att den yngre generationen lär sig att läsa och skriva ordentligt. Kreativa blir de ändå. Och källkritik skaffar de sig när de har lärt sig något. ... Hur annars?
Fem pekpinnar av fem.
Kommentarer
Skicka en kommentar